Här hittar du en uppsjö av enigmatiska, metaforiska, dunkla, diktade, klassiska rimmande gåtor och ordlekar. Dessa rimmande gåtor som är skriva på det mer klassiska sättet passar mer vuxna och äldre gåtgissare. Gåtor är alltid gåtfulla!
Ack, ingen tröst det skänker
att jag blir vacker röd!
Så ligger jag och tänker
i väntan på min död.
Aj, aj, aj! Ta det lugnt!
Ta försiktigt i mig!
Jag vill inte bli mosad
till ketchup av dig!
Allt jag slukar, fågel,fä
blomma, buske, mossa, trä,
gnager järn och biter stål,
mal den hårda sten till mjöl,
kungar lägger jag i mull,
stad och berg jag slår omkull.
Alltsen jag såg dagens ljus
har jag gått runt detta hus.
Ja, i många, långa dagar,
men tro inte jag klagar.
Den som har det är fattig, den som saknar det är rik.
Den som vet det är dum, den som gör det är lat.
Den som hör det är döv, den som ser det är blind?
Du kapar mitt huvud utan att färga kniven röd.
Sedan gråter du vid min sida när jag är död.
Född i en knall, min ålder svepte förbi; när du blundat jag
var borta, askan av mig du fann, mitt liv var ett ögonblick.
Först så tar jag väl en groda,
fladdermöss är också goda,
och till sist en liten loppa.
Det skall bli en härlig soppa.
Har rötter som ingen ser,
är högre än gran och fur,
sträcker sig upp i det blå,
växer aldrig ändå.
Hela dagen är jag naken
och på natten likaså.
Både sovande och vaken
har jag alltid skorna på.
Hela dagen, hela natten
går jag över samma vatten.
Den tror att jag blir blöt
är tyvärr ett riktigt nöt.
I förrgår var jag ung och grön
och ingen ville ha mig.
Nu är jag gul och ganska skön
och folk vill gärna ta mig.
Jag är en vit och rund figur och du får inte bli för sur
ifall jag skulle träffa dig.
Det blir ju ändå värst för mig!
Jag är ensam och bortglömd i vardagslag
men till fester och utflykter längtar jag.
Där blir jag en blixtrande, enögd charmör
som alla vill visa sitt bästa humör.
Jag är klyftig
men mycket sur,
ja, så knepig
är min natur.
Jag är liten och söt,
jag är vit såsom snö.
Om jag hamnar i kaffet
så måste jag dö!
Jag är stilla, tyst och blek,
kall i hela kroppen.
En sån härlig väderlek!
Vintern är ju toppen!
Jag bär så lätt en timmerstock,
till och med om den är tjock,
men aldrig klarar jag en sten,
inte ens en liten en.
Jag går från port till port.
Det har jag alltid gjort.
Men aldrig någonsin
lär jag få komma in.
Jag gick och gick och gick, och plötsligt jag fick den, jag
böjde mig ner och letade, och fann den efter ett tag, jag
slet den i min hand, och kastade den.
Jag ligger stilla, vad än sker,
vad än i världen händer.
Och ändå går jag upp och ner
men blott ett steg i sänder.
Jag mår förskräckligt illa
när ingen slår på mig.
Då blir jag tyst och stilla
och tystnad tål jag ej.
Jag ser den, men du ser den inte,
ändå är den närmare dej än mej?
Relaterade kategorier: Smaskiga gåtor, Gåtor om hemmet, Vädergåtor